Två pojkar talade samiska på rasten på skolgården vid en skola i Lycksele. Några andra barn hörde det och berättade för en lärare som i sin tur förbjöd pojkarna att tala samiska på rasterna med hänvisning till att ”på denna skola så pratar man bara svenska på rasterna”. Skolan har i alla fall skött saken bra. Skolans rektor har gjort en utredning. ”Utifrån den uppkomna situationen har jag som rektor och ytterst ansvarig för skolan gjort en utredning, och där ser jag att vi som skola har brustit och vi behöver vidta åtgärder och det har vi gjort och kommer att även jobba vidare med det”, säger rektorn.
Det som skett är ganska märkligt tycker jag. Hur många elever är det inte som talar andra språk än svenska på skolgårdar runtomkring i Sverige varje dag? Varför då ett påpekande när det gäller ett nationellt minoritetsspråk som samiskan?
Sverige har mörka fläckar i sin historia när det gäller sitt sätt att förhålla sig till till det finska, tornedalsfinska och samiska i Sverige. Händelsen i Lycksele behöver förstås inte kopplas till det, men det är bra att känna till hur man förhållit sig till det finska, tornedalsfinska och samiska i Sverige.
Jag har själv hört en person berätta hur hon i barndomen inte fick tala meänkieli (tornedalsfinska) på skolan. Gjorde man det var man tvungen att tvätta munnen med tvål och ställa sig i ett hörn. Detta har jag alltså hört en person berätta själv, så det är inget påhitt! Och detta skedde för bara några årtionden sedan.
Sverige har alltså inte behandlat det finska, tornedalsfinska och det samiska rätt alla gånger. Det har varit riktigt rasistiskt och grovt diskriminerande emellanåt.
Länkar till två läsvärda texter om detta:
Källa: SR
Toms reflektioner 